Ibland så beklagar jag mig över mitt jobb men det har ingredienser som trots allt gör att det passar mig perfekt. Förra veckan så ägnade jag många timmar åt att försöka hjälpa en kanadensisk man att hitta sin enda (förhoppningsvis) överlevande släkting, en kvinna som räddades som nioåring från koncentrationslägret Bergen-Belsen. Flickan evakuerades till Sverige och mitt jobb blev att försöka hitta så många ledtrådar som möjligt till var hon kan finnas idag. Det är sådana delar av jobbet som känns bra och som dröjer sig kvar.
Det gör att man lättare kan stå ut med den enerverande, ladugårdsdoftande forskaren som kommer och kräver att få fram alla handlingar som rör hans traktor...
tisdag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Fantastiskt. Förstår att något sådant dröjer sig kvar inombords. (Och nu snackar jag inte traktorer). :)
Det måste vara fantastiskt roligt att kunna hjälpa till sådana gånger. ... Sen är det ju alltid en fördel om kunden inte luktar illa :)
lilla blå: Ja,när man känner att man gjort skillnad.
camilla: Det är det, jag föredrar absolut väldoftande forskare :)
Ganska mångfacetterat jobb! Måste kännas bra att kunna bidra så konstruktivt...
anna: Det har sina ljusa stunder.
Trodde inte att forskare var väldoftande? Mina fördomar säger "en arom av dammig manchesterkavaj, svettiga sandaler och med toppnot av fuktig cigarill" ;)
Vilket spännade jobb!
camilla: Det var ett "hypotetiskt" svar. Jag har inte träffat på någon än ;-P din fördom är on the spot!
sara: ibland så :-)
Skicka en kommentar