Eller? Jag har en irriterande tendens att alltid vilja vara bäst. Till och med när jag tränar och det är en helt individuell "sport". Aerobics. Jag måste orka mest, vara vigast, göra de snyggaste stegen, ha bäst taktkänsla. Sjukt egentligen. Jag tränar ju aerobics just för att det är en ensamsport som man gör bara för sin egen skull. Resultatet är bara att jag tar ut mig tills jag är lila i ansiktet och håller på att avlida på kuppen. När jag i lågstadiet skulle springa 60 m då var jag tvungen att alltid möta samma tjej, en tjej som jag visste sprang lite, lite långsammaren än jag. Sprang jag mot någon som var snabbare då stannade jag!
Likadant när jag, som idag, är på kurs. Jag måste vara bäst, kunna svara på alla lärarens frågor och om jag vet något som ingen annan känner till då blir jag stolt som en tupp (varför heter det "som en tupp"?) och sitter och känner mig duktig. Någon som känner igen sig eller är jag en komplett idiot?
Förresten så tycker jag inte att Cashmere Mafia har blivit bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Serier suger som sagt...tog en lång promenad istället. Jag tränar på att inte jämföra mig med andra - gu va duktig jag låter - men jag vill inte öda mer energi på den fighten än vad jag redan gjort.
Känner igen mig.
Nja, jag vill nog helst inte tävla alls, bara mot mig själv ibland. (Fast spelar jag spel vill jag såklart helst vinna!)
Men jag har stött på många som vill tävla och jämföra sig med en, utan att man har "utmanat" dom. Det tycker jag är extremt jobbigt.
Min väninnas man brukar halvt på skämt säga att "livet är en tävling". Jag håller inte med.
Usch ja, jag känner igen mig allt för väl. OCh jag kan till och med bli irriterad på en instruktör om han/hon inte orkar lika mycket som jag för då blir det ju liksom ingen tävling!
*räcker upp en hand*
Men jag försöker motarbeta dessa impulser.
Min dotter känner nog igen sig. Hon lägger också av om hon ärker att ngn annan är bäst. Jag är gärna bra för andra och bäst för mig själv . Ha ha. Ta det lugnt :)
Jag har lagt ner allt sånt o jämför bara med mig själv... Tog knäcken på mig för 5 år sen o har lovat att aldrig mer...
Missade kashmirerna p g a migrän i går men har inte helt gett upp hoppet;)
anna: Nej, det är ju inget efterstävansvärt det där tävlandet!
ankiefontän: Bra, då är jag inte ensam och galen ;-)
smultron: Nej, livet borde verkligen inte vara en tävling. Men det blir lätt så...
stumpan: Eller hur, eller när jag håller takten bättre än instruktören, då vinner jag ;-) (sjukt javisst)
lox: Skönt att det finns fler! Bör motarbetas, javisst!
vdg: Varför är vissa så redan från början?
Mie: nej, det känns inte helt sunt, det är jag den första att erkänna, men hur kommer man ifrån det?
Oj, vad jag känner igen mig i "syster duktig"-syndromet. Antingen eller lixom. Nackdelen är ju att man tar i så man blir lila i fejjan som du sa. Inte så klädsamt. Dessutom tar man ut sig i ondödan. Fast det visste du nog redan. Vi får väl ta o försöka re-lalalalaxa ;D
Missade CM igår.
vera: Ja, ta ett djupt andetag och försöka med lite mindfullness ;-)
*räcker upp handen*
Det kan göra mig arg när jag låter bli att pröva saker bara för att jag inte är bäst. Det är väl verkligen idiotiskt. Försöker att bara tycka saker är kul men det är inte så jäkla lätt ...
Jag ser oftast på mig själv som en utpräglad icke-tävlingsmänniska. Jag är sällan instlld på att vinna men är oftast helt odräglig om jag då skulel gära det. Men när rätt förutsättningar finns så inser jag lika snabbt att jag lurar mig själv allt som oftast...
Vad är nu Cashmere Mafia? Jag har en tröja i cashmere, är jag medlem? :)
jessika: Välkommen i klubben ;-D
camilla: Nej det är inte så jäkla lätt! Det är många saker jag inte provat heller för att jag tror att jag är sämst...
Miss Fine: Ah, long time no see! Jag tror minsann att du har en liten tävlingsmänniska i dig ändå... Det är en ny amerikansk tv-serie med 30-40 åriga karriärkvinnor på Manhattan.
Skicka en kommentar