tisdag

Let go?

Har precis släppt iväg sonen med kompis till en lekplats utom synhåll, en bit nedanför vårt område, inga bilvägar men ändå! Läskigt. Jag säger till mig själv "du måste våga släppa taget lite". Men jag vill bara springa efter och spana bakom en buske.
Mina förmaningar var många:
-Knäpp jackan,
-på med vantarna,
-gå ingen annanstans,
-gör du det så får du inte leka med kompisar på en månad,
-prata inte med någon du inte känner, hör du det, inte med NÅGON!
Hoppas de kommer tillbaka snart :O

15 kommentarer:

Anna sa...

Hur gammal är han?

Petra sa...

Sju (och han är tillbaka nu :)

Anna sa...

Modigt!
Bra gjort!
Utveckling (för er båda)!

Camilla sa...

... och du spanade inte i buskarna? Modigt! Kan inte vara lätt att skicka iväg sin lille skrutt.

Fru Kaos blir en kaosmaskin sa...

Bra jobbat, jag har också tjatat, men numera lagt ner...Och som han växer med det ansvaret, och betalar tillbaka med tillit:)

Var dags glimtarn sa...

Ha ha, jag känner likadant, men de fick lära sig klockan före de sprang iväg, lille O och lilla H kunde den mer eller mindre perfekt vid 6 års ålder, då fick de gå lite längre korta stunder... (fast de får prata med andra, men inte följa med!)

Caroline sa...

Stort steg! Hu. Och oj för den delen också. Några vantar har inte jag plockat fram än, men så bor vi lite söder om er ju ;-)

Petra sa...

anna: ja, jag inser motvilligt att han måste utvecklas :) (och jag med)
camilla: Nej, jag hann inte, var ju tvungen att laga mat.
kaosfrun: Tillit vill man ha!
vdg: Jo, han kan klockan men det är ändå svårt att släppa taget och jag är sträng: inte prata med någon okänd, man vet aldrig vad de kan säga och locka med:)
caroline. Hu, ja. Här är riktigt kallt på kvällarna och morgnarna. Men så bor vi ju inte nere i södern nej :)

Sara sa...

Jag är likadan. Men man måste nog släppa taget. Och hoppas på det bästa. Så känns det ibland.

Free Fashion Pia sa...

Jag vill operera in mikrochips i mina och ha en karta som alltid visar var dom är!

smultron sa...

Jag låter mina barn vara ute och leka. Fast bara runt huset och på en gräsplanen utanför. Dom är 5 och snart 7 år. Innan dom började vara ute verkade det helt tomt på ungar men nu är det fler som vågat släppa ut sina barn och därmed är vi fler föräldrar som har koll.

Jättenyttigt och nåt de växer otroligt av!

cruella sa...

Men tänk om de MÅSTE prata med en okänd - om det händer något till exempel. Jag har mina nojjor jag med, men jag valde att säga att de ALDRIG får lov att följda med NÅGON NÅGONSTANS utan att säga till mig först. På det sättet hoppas jag att inte skrämma dem för alla okända (de allra flesta är ofarliga:-) och för övrigt så vill jag ju inte att de piper iväg ens med en kompis utan att säga till...

Det är ett stort steg, men väldigt skönt när det funkar!

Fröet sa...

Släppa i lagom doser... men inte är det lätt inte :)

Petra sa...

sara: Jo, man får tvinga sig till det.

smultron: Vi bor på en villagata och där är inte så roligt alla gånger, annars hade jag velat att de stannade där. Vissa andra föräldrar (till barna i samma ålder) låter tom sina barn gå till affären själv och därmed passera en trafikerad gata, så långt har jag inte kommit än:)

cruella: Jo, det känns lite övernojigt. Men samtidigt litar jag inte på någon och jag tänker att han behöver inte prata med någon okänd (vuxen har jag sagt). Men det är jätte-jättesvårt.

fröet: Nej, det är svårt att veta vad som är lagom...

Kajsa sa...

Å, jag vet så väl hur det känns.