Örta-liv

Jag måste ondgöra mig över företelelsen "Örta-liv" (alltså det är en direkt översättning från engelska, jag vill ju inte peka ut någon här!).
Vi har en ny medarbetare på jobbet, hon jobbar inte på min myndighet men vi delar matrum, och hon är konsult och försäljare för ett ameikanskt viktminskningsföretag, nej förresten det är inte bara viktminskning utan man kan gå upp i vikt också om man vill det, eller bara må alldeles fantastiskt bra (lite likt mirakelmedel man förr i tiden reste runt på marknader och sålde).
Hela kylen är fylld av stora burkar med olika pulver och mixturer.
I går hade hon på sig en stor badge med texten "Personlig Wellness coach". Hon har också satt upp lappar där hon vill sälja Örta-livs produkter. De river jag ner.
Örta-livs affärsidé är att "tjocka personer är ofta desperata. De går på allting. Vi säger att vi har magiska pulver du kan ersätta all mat med också tar vi riktigt snuskigt betalt. De kommer de att köpa rätt av".
Man erbjuds att själv sälja produkterna för att få rabatt. Man tvingas då att köpa ett väldigt dyrt startpaket med olika pulver, man får så kallade "sponsorer" som kontrollerar så att man säljer bra (naturligtvis så är dessa sponsorer endast till för att STÖDJA dig, inte alls för att förtaget ska tjäna pengar...).
För mig så är Örta-liv en sekt, där ett fåtal personer i toppen tjänar stora pengar på folks olycka. De skrattar hela vägen till banken för att de lyckats få miljoner människor att brista ut i "Örta-liv fungerar, det har gett mig mitt liv tillbaka".
Om man vill gå ner i vikt så finns inga genvägar, ät bra och motionera, That´s it. Kostar inte 1000 kr burken.
Badgen "personlig wellness coach" var droppen som fick min bägare att rinna över. Det är inte ett tecken på wellness att mixa pulver och suga i sig varje morgon, middag och kväll. Det är ett tecken på att man är lättlurad.
Det här kan reta upp många...det är jag medveten om (t.o.m. min svägerska har sålt Örta-livs produkter...fast jag gillar henne ändå)

Vad är det med 80-talet?

Bilden lånad av Skrattkammarens maskerad

Jag bara känner ett trängande behov av att uttrycka mina känslor om 1980-talet. Genom att läsa lite olika bloggar har jag förstått att jag missat något; 80-talet är tydligen tillbaka. 80-talsglasögon is the thing! Säsongens klädfärger hämtas från 1980-talet. Till exempel så framhåller barnklädesföretaget Me & I stolt att man numer hämtar sin inspiration från detta stillöshetens decennium. Och som intet ont anande barnklädespartybesökare möts man av kungsblått, cerise och den hemska gröna nyans som jag inte har något bättre namn på än "80-talsgrönt". What´s wrong with people? Inte ens på 80-talet så var 80-talet fint. Redan då så vägrade jag att bära de hemska plaggen; Takanooveraller, pösbyxor, slips, Robin Hoodstövlar,
axelvaddar, knickers och allt vad det hette!

Ni förstår vad jag menar, eller hur?! (Bilden lånad från bloggen "Viktigheter")

Jag måste dock erkänna en sak...när jag 1982, 13 år gammal, gick till stans, då, coolaste frisör "Roger hår" så sa jag när frisören frågade hur jag ville ha det: "Klipp mig som Pamela".