I blog therefore I am

Diskussionen om varför man bloggar har dykt upp på ett antal sidor på sistone. Och det är naturligtvis en intressant fråga. Jag frågar mig det hela tiden men ärligt talat så får jag inget riktigt bra svar. Jag började som en test och nu vågar jag inte sluta. Det är en ganska sjuk företeelse egentligen men det har blivit som en drog. Det känns som om man faktiskt är vän med en massa okända personer som man mött bloggvägen och jag måste hälsa på dem varje dag annars saknar jag dem.
Jag försöker urskulda mitt bloggande med att "jag kan ju ha det som en dagbok. Det kan ju vara intressant att gå tillbaka och se hur livet såg ut för mig då i februari 2008". Men det känns lite falskt egentligen eftersom jag aldrig någonsin har skrivit dagbok. Jag har provat ett tag under tonåren men det var aldrig riktigt jag.
Men det är en form av bekräftelse man söker på något sätt trots allt, hallå här är jag! Se mig!
Men det är roligt så därför fortsätter jag ett tag till, trots att jag ibland kan hålla med när mannen tycker att det är sjukt.