Klicka på bilden så kan ni läsa den intressanta texten också!
Min son kom hem med en liten broschyr om sommarkolonier.
-Ja dit skickar vi dig om du inte är snäll sa jag (på skoj).
Faktum är att när jag var liten så var koloni nog det hemskaste jag kunde tänka mig, tänk att bli skickad till en liten stuga i skogen, med en massa okända ungar, ligga i våningssäng och äta gröt till frukost. HU. Och jag misstänker att min son har samma inställning.
Att mina misstankar om koloniers hemskhet stämmer visar dokumentet ovan. Det är ett blad från en skrivbok där man registrerade barn som var på koloni i Blekinge 1927 (jag ska göra en utställning om barn). Huvudsyftet med att skicka barn på koloni vid den tiden var att bleka, sjukliga och fattiga stadsbarn skulle få komma ut på landet och äta upp sig. Därför vägdes och mättes de vid ankomsten, man mätte till och med omkretsen på deras bröstkorg, och sedan vid avresan, siffrorna noterades nogsamt i en skrivbok. Man skrev också omdömen om varje barn och det var inga milda ord "Enfaldig och olydig", "Framfusig och lat", "Bullersam men lydig". Hoppas man gått ifrån skrivboken vid dagens kolonier...
7 kommentarer:
Detta hade varit något för Uppdrag granskning att sätta tänderna i om det skett idag ;)
Fast än i dag är det väl så att "mindre bemedlade" är prioriterade? I alla fall i vår kommun...
I min hemstad lade dom ner kollo. Det fanns två stycken när jag växte upp. Min kompis älskade kollo och arbetade där senare som vuxen tills dom slog igen. Jag tror inte dom höll på med sånt där ;)
fröet:Verkligen! Men då var det helt normalt.
Flicka: Jag tror nog att alla får åka, men man kanske får bidrag om man är fattig, jag vet inte. För mig har det varit otänkbart att både åka och att skicka mitt barn på kollo.
smultron: Jag tror att vissa barn kan tycka det är hur roligt som helst, jag gillade inte scoutläger, eller ridläger heller :)
För mig verkade kollo också hemskt när jag var liten! Men jag hade två klasskompisar som alltid åkte och kolloveckorna var det roligaste de visste!
sara: Ja, jag tror det beror helt och hållet på personlighet, för vissa är det säkert värsta bästa äventyret :)
Skicka en kommentar